Jag skilde mig från en alkoholist som jag inte längre klarade av att hantera, efter 20 års förhållande.

Då säg jag inte alkoholen som problemet, jag såg svartsjuka och kontroll från honom och en egenbild där jag inte längre orkade motsvara min egenbild av en god hustru och mamma.

Jag lämnade mina barns pappa då de var 11 och 13 år.
Jag hade försökt mycket de sista åren, försökt skapa förändring. In i det sista trodde jag att det på något mirakulöst sätt skulle förändras, att han och jag skulle komma till en hållbar lösning på vår framtid.

Så mycket ångest, förtvivlan, vanmakt, sorg, ilska och skuld önskar jag ingen människa. Aldrig vill jag gå igenom det igen. Aldrig har jag känt mig så naken som då, så totalt blottad och lätt att skada, som då.
Efter 20 år visste han precis vart han skulle sticka för att göra mest skada.
Jag är inte oskyldig, långt ifrån. Jag var medberoende(möjliggörare), inte av alkohol, skulden lade vi på varandra. Båda visste vi allt för väl vart den andre var som ömtåligast.

Tillsammans hade vi skapat våra liv, vår vuxenhet, vårt äktenskap, vårt hem, våra barn…
Nu gällde enbart starkast vinner, var och en efter egen förmåga, ta inga fångar…

Men just det gjorde vi!

Våra barn led mycket den tiden, det hade börjat långt tidigare. Än idag får jag höra att jag sagt dem att ”vi bara tyckte olika men inte skulle skilja oss utan älskade varandra” bara några månader innan det definitivt var över. Det har tagit mig många år att få dem att förstå att jag just då sade dem sanningen, sådan den var för mig.

Pappa hade inte tid, plats eller möjlighet att ta barnen då han flyttade. Han valde att flytta tillbaka dit vi kommit från 16 år tidigare, 50 mil bort från sina barn.
Tappra flickor åkte buss 14 timmar varannan helg för att få träffa sin pappa.
Efter en termin var han redo om någon ville flytta till honom. Hans minsta tjej nappade direkt.

Vi hade valt att gå skilda vägar, våra döttrar hade inte valt att skiljas från varandra.
Vi som vuxna borde stötta dem i att stanna tillsammans och ha stöd i varandra mot och till båda föräldrarna.
Det ser jag som vår skyldighet!

En i en ny miljö i storstaden, med en pappa som jobbar från morgon till kväll. Nyckelbarn, maskrosbarn, överlevare… i en ny värld där hon inte passar in.

En kvar i lilla byn, samma skola, trött mamma, vill vara stor, hjälpa till att vara vuxen…
Ensam med mamma som inte orkar.

Ena helgen kom lilla syster upp till mamma och stora syster, andra helgen åkte stora syster ner till den lille och pappa.
Två skilda världar, skilda regler, skilda tankar, skilda föräldrar, skilda barn!
Hur blev det så?

Efter ett evigt pendlande både för systrar och mamma fick mamma stöd i att våga flytta ner till stan igen hon med. Pendlandet och lilla systers dåliga mående i skolan blev för svårt att hantera på så långt avstånd.
Hur kan man som mamma stötta sitt barn som visar alla tydliga tecken på att må dåligt genom att komma ner varannan fredag och hem på söndagen. Korta möten med lärare, skolsköterska, kurator…
Möten inte pappa ville ta eller inte ville ta in att de behövdes ta?

Åter igen slussas två systrar fram och tillbaka mellan en pappa som försöker hålla skenet uppe på helger och en mamma som inte orkar med den situation hon hamnat i. pappa flyr till farmor/farfar och äter middag och slipper vara själv med sina barn på helgen. Tvätten ordnar farmor, lördagsgodis, nya strumpor, trosor… är det mer de behöver?
Hos mamma finns inga pengar över, gemensamt gör de saker alla vill och tar tillvara på storstadens fria utbud.
Det finns mycket att lyxa med om man försöker men ibland är skillnader för svåra att se och saknaden för stor för att överbrygga.

Flickorna slits mellan lojaliteter…
Stora flickan har redan vuxit om pappas treåriga tjurskallighet och tycker hans tjafs bara är jobbigt. Lilla syster avgudar sin pappa och vill vara till lags, passa in, finnas med i de nya konstellationer pappa bildar med nya kärlekar. Tänk om hon inte har en given plats hos pappa om hon inte finns där och ser efter sitt revir?
Hon orkar inte välja längre, hon vill vara hos pappa, hos mamma är det lugnt på familjefronten.
Stora syster vill inte med. Hon stannar hos mamma.

Långtid då en stora syster som valt mamma också aktivt väljs bort av sin pappa!
Båda tjejerna är hos mamma så ofta mamma har chansen, men till pappa blir den stora flickan inte inbjuden. Även farmor och farfar, farbror, faster och kusiner glider längre och längre bort från hennes vardag.
När lilla syster kommer berättar hon gärna och ofta om vad hon gjort med alla i pappas släkt.
Hon berättar också gärna vad de säger om mamma och stora syster, det är inte snälla saker.
Nästan skadeglatt berättar hon, men mamma ser att hon gråter inombords.

Hon kommer stöddig, spydig och nedlåtande på fredagar när det passar henne. På söndagar har muren börjat spricka upp och mamma och syster får tillbaka den underbart glada och roliga tjejen de saknar när hon inte är där…

mer kommer senare!

3 Svar på “Varför skiljer vi oss från barnen?”

  1. vincent skriver:

    ditmar@why.geered” rel=”nofollow”>.…

    ñïñ!…

  2. Cody skriver:

    sacrilege@paints.pipes” rel=”nofollow”>.…

    ñýíêñ çà èíôó!…

  3. jesus skriver:

    baldwin@simplification.downs” rel=”nofollow”>.…

    áëàãîäàðñòâóþ!…

Lämna ett svar